Jag hade haft en del missfall innan Niklas så medvetet väntade jag med att anmäla mej på MVC och då blev ju ultraljudet senarelagt också, I vecka 21 gjorde jag ett UL. Barnmorskan gjorde som dom alltid gör: visade bebisen och mätte både det ena och det andra. Sen satt hon tyst och det kom nåt "hm" emellanåt. Jag tyckte det tog lite tid, men sa inget. Till slut säger hon att hon vill ha en läkare som tittar också. Hon gick ut ur rummet en stund för att komma tillbaka med beskedet att läkaren var på en akutoperation.
Så jag fick vänta ca 1½ timme han kom.Väl där igen så gjordes ett nytt UL. Han gjorde samma sak som barnmorskan och tittade på mej emellanåt med ett svagt leende...
Jag började ana nånting. Han i sin tur ville ha en kollegas utlåtande också. Och när alla tittat och begrundat så får jag det beskedet att fostret hade en vätskeblåsa i nacken.
Ett typiskt tecken på att det kan va kromosomförändring.Allt var taget som ur en film... 
Läkaren erbjöd ett fostervattensprov för att få ett säkrare resultat.
Vanligtvis tar det 3 veckor tror jag att få svaret, men det skulle göras ett snabbtest i vårt fall. När telefonen ringde och jag hörde min läkares röst i andra änden, då förstod jag!! Vårt barn skulle födas med Downs syndrom.
Har inte provet visat nåt har jag fått beskedet med posten, annars får man ett telefonsamtal som jag fick... Jag visste att det gick till så.
Vi kom till MVC där både läkaren och kuratorn satt tillsammans med min barnmorska. Och så sa han DET!
Golvet bara försvann kändes det som. Sen kom FRÅGAN!! Hur skulle vi göra? Jag var i v 22+3 så än hade vi tid att skriva till socialstyrelsen om ansöka om sen abort om vi ville. Va?!  Ända in i sista dagen i v 23 kunde vi alltså göra en abort.... 
Jag satt och funderade om han var riktigt klok! Läkare skulle väl rädda liv och inte tvärtom...

Det fanns aldrig nån tvekan!! Klart att vi skulle behålla honom!!!! Vad har vi för rätt att bestämma vem som skall födas eller inte?! Jag valde inte att planera för barn för att senare göra en abort, för att han inte "passar in"!
Dikten till min ofödde son Mitt lilla liv....

Idag fick jag beskedet att allt
kanske inte står rätt till
med din lilla kropp.

Som jag längtar efter Dej!!
Du är ju min allra sista
"sladdis".

Längtar efter att få upp dej
på magen,
längtar efter att få snusa in
din doft,
längtar efter att få
älska Dej!

Kan det bli möjligt?

Vi tar livet alldeles för givet...
Vi ska aldrig ta dej för given!!

Vi får kämpa tillsammans
Du och jag...
Du behöver inte vara perfekt,
vi ska ge dej vår kärlek och
Du får vara precis
som Du är!!

Stanna hos oss...

Mitt lilla liv...